För oss som Stockholmare är det här en exotisk vandring. Vi är vana vid skog och berg men här är alla berg röd-orangea i spektakulära former och skogen är prunkande ädellövskog. ”Det är som utomlands” säger vi hela tiden. Ja det säger nog mer oss än om platsen men det är verkligen märkvärdigt.

Alla vi fem i familjen vandrade delar av biosfärleden några varma dagar i juni 2020. Det finns nästan inget som är så roligt som att vandra med barn. Jag får gå nära min 4åring och höra all fantasi som bubblar ur honom hela tiden. En pinne är ett lasersvärd, vandringsgodiset är energibollar och vi dricker vatten ur en kallkälla och det är DET GODASTE VATTNET NÅGONSIN. 

13-åringen som bär en egen ryggsäck och sprudlar inte på samma sätt. Vandring med familjen ligger kanske inte alltid högst upp på önskelistan. Men när vi gått ett tag och kommit in i den där meditativa vandringslunken börjar vi prata med varandra på ett sätt som vi sällan gör. Kanske är det att röra sig framåt men utan stress, att gå nära sida vid sida men utan att stirra varandra i ögonen? Eller är det naturen? Vi kommer iallafall varandra närmre där på leden. 

Det tredje barnet är 1åringen. Vi föräldrar bär honom. Eftersom vi har varsin stor ryggsäck på 60liter vardera så åker han i magsele. Framåtvänd när han är vaken eller inåtvänd vid sovstunderna. Han får sitta en del på axlarna också och gunga fram högt över stigen. När vi behöver en paus får han springa själv på ostadiga små ben längs stigen – oftast åt fel håll!

Men det viktigaste när man vandrar med barn är att gå kort. Vi utgår från 4åringen som vandrar själv och i år går vi max 6 km per dag! Därför ha vi planerat vandringen efter det.

Precis där biosfärleden går genom Kinnekulle ligger Tromens B&B. En fantastisk trädgård ock vackra omgivningar med flera korta vandringar för barnfamiljer. Trolmens tågstation ligger bara 1,5 km härifrån. Vi har hälsat på kor och lekt oss helt slut redan innan vi börjat vandra! Katrine med familj har stället och hon bjuder på en generös och väldigt go ekologisk och vegansk lyxfrukost innan vi börjar gå. Vårt enda problem är att vi inte vill lämna detta underbara ställe! 

Den första delen går genom en trolsk skog där stigen slingrar sig fram mellan ormbunkar, hassel som lutar sig över stigen och de märkliga stenformationerna med röd kalksten i skivor. Barnen diskuterar om det ändå inte är ruiner efter någon gammal bortglömd civilisation och det känns lite som att vi upptäcker ett Aztekisk tempel eller Angkor Vat. Kanske är det också värmen som förflyttar oss till platser långt borta.

Snart kommer vi ner till Råbäcks hamn med ett gammalt stenhuggeri och en stor utsikt över Vänern. Våra behov är ändå mer basala: Vi svalkar oss och äter vi en klassisk vandringslunch: tortillawraps där alla får välja lite vad de vill ha i. Dessutom finns soptunnor och dass. Att uppskatta de basala behoven är lite av tjusningen med vandring. Vi hushåller på vattnet som har en styrkande åtgång den här varma dagen och pratar om hur härligt det ska bli att bada i stenbrottet. Att ha mål viktigt, speciellt för barnen och de för vara med att läsa kartan och se var vi gått och vad vi har kvar. 

Vi svettar oss fram genom fält av blå gurkört och lila krolliljor. Snart möts vi av Munkängarnas skugga. Här härskar de stora ädellövträden: ask, alm, ek och lind. Stora stammar sträcker sig upp mot ett grönt tak och på marken enorma mattor av blommande ramslök. Här får man också tälta, det får man i de flesta av naturreservaten här men vi går den korta biten fram till stenbrottet.

Det är inte helt lätt för små barn att bada för stenarna är lite vassa men det hindrar ingen från att komma i! 

Vi slår upp våra tält när vattnet. Ja vi har faktiskt två stycken, för det är mer flexibelt med fem i familjen och morgonvanor som sträcker sig från klockan 5 till 10. Oavsett är det värt att studera solen och fundera på var den kommer gå upp. Vi hittade en platt gräsmatta där vi fick skugga av träd under de första morgontimmarna. 

När vi tältade vid stenbrottet så var delar av familjen missnöjd med frukostalternativen så när jag skulle lägga 1åringen la jag honom i magselen och promenerade ner till affären i Hällekis, bara 4 km bort! En kort promenad och helt plötsligt blev det yoghurt, juice och mjölk i kaffet till frukost! Det skulle inte vara möjligt på en fjällvandring direkt!

På mer renodlade skogsturer eller i fjällen dricker vi gärna vattnet i sjöar men här är det mycket jordbruk överallt som lätt förorenar vattnet. Det var varmt och jag bar med mig två liter vatten per person och dag. Puh! Men det finns fördelar här: dels finns det flera kranar och kallkällor! Dessutom passerar du fik, campingar och affärer så det går att vara betydligt mer lättpackad än jag var. 

Det finns också en annan fördel: eftersom vi ändå måste bära vatten funkar ju helt annan mat än klassisk fjällmat. Som till exempel en tetra gazpacho till lunch! Minstingen fick några klämmisar. Och det går jättebra att tonåringen kan bära med läsk lika gärna som vatten (det viktiga är ju att de dricker!) 

Efter stenbrottet vandrade vi ner till underbara Hällekis trädgårdskafé och äter lyxig ramslökpaj och smarriga bakelser. Sedan är det bara en kort bit ner till Vänerns stränder igen.

Här tog vi ett hopp från Kinnekulle till en riktigt vacker plats i slutet av Biosfärleden. Vi vaknar upp på campingen First Camp Ekudden i Mariestad. Jag ska erkänna: jag är inget fan av campingar. Jag är ju en naturälskare och vill ge mina barn en upplevelse av det som är orört. Men vilken fin camping detta är! En strandzon ligger kvar med gräs och blommor som vajar och Vänern glittrar mellan träden. Och det är ingen anlagd rabatt och välklippta gräsmattor utan smakfullt sparat lite av det ursprungliga. Stranden är en naturlig sandstrand med inslag av klippor. Barnen badar sig skrynkliga.

Precis bredvid campingen ligger Ekuddens naturreservat och när vi ätit frukost med sjöutsikt så vandrar vi dit. Även här går biosfärleden genom betad mark med gamla ekar. Vi tittar in i ihåliga träd och leker kurra gömma, skjuter ett piratskepp med en ek-stocks-kanon och plötsligt står vi mitt bland kor och kalvar. Vi pratar lugnt med dem och de kommer fram och hälsar. Osäkert nyfikna som kor ofta är. En fuktig mule mot en barnhand. Jag gillar kanske campingar ändå! 

Fulla av minnen och upplevelser åker vi hem, men vi kommer garanterat tillbaka för att vandra fler delar av Biosfärleden.

Här kan ni läsa mer om Jonas Westboms familjevänliga äventyr!

Text och foto: Jonas Westbom